Livet med Alva

Jag är ju, som sagt, föräldraledig på heltid. Jag spenderar därför mestadels av min tid tillsammans med Alva. Hon och jag har skapat en vardag tillsammans, och det blir ju så när vi, i stort sett, gör allt tillsammans. Jag tror på rutiner, och en någorlunda förutsägbar vardag när man har barn. Barn föds till världen utan den minsta vetskap om vad som väntar. De vet ingenting om oss, och omvärlden. Därför tror jag att rutiner och struktur skapar en trygghet hos barn. De flesta studier visar ju att vi människor är vanedjur, och att de flesta av oss mår bäst av att ha rutiner och struktur i vårat liv. Sen ska det väl inte gå till överdrift, då livet inte alltid blir som man tänkt sig. Men rent generellt verkar vi människor gilla rutiner, men jag vet även personer som känner tycker att rutiner är mer begränsande än betryggande. Och vi är ju trots allt individer, och allt kan ju inte passa alla. Jag är en person som älskar rutiner, och som känner mig helt vilsen utan mina rutiner och vanor. Jag mår helt enkelt bäst när jag får göra som jag brukar göra.

Vi har sedan Alva var, ca 2-3 månader gammal, försökt få till rutiner gällande henne och hennes vardag. Från början visste vi inte vad vi gjorde, och då blev det att vi lyssnade till en massa olika metoder hit och dit. Som vi höll på, jag och Daniel. Tider och scheman hit och dit, vilket verkligen var att gå till överdrift med rutiner. Sen lugnade sig saker och ting, och vi försökte titta mer på Alva, och hur hon ville ha det. Vi läste boken ”Babywhisper solves all your problems”, där vi lärde oss att istället för att vara så strikta, så skulle vi titta mer på Alva och vilka signaler hon sände ut. Och att en rutin inte behöver vara låst till klockslag, utan att det istället också kan vara en ordningsföljd. Att hon sover, hon äter, hon leker och sedan börjar det om igen, från att hon vaknar på morgonen till hon lägger sig för natten. Det blev lättare efter att vi läst boken, och vi tog det lite lugnare och stressade ner. Så vi bestämde oss istället för att gå Alva och vi går upp, och lägger sig vid ungefär samma tid varje dag. Gör vi så, så kommer rutinerna komma per automatik dagtid.

Alvas rutiner ser ut ungefär så här, just nu, och hon är snart 9 månader gammal.
Ca 07.00-07.30 vaknar för dagen.
Äter frukost.
Leker, är med mig när jag/Daniel pysslar hemma.
Ca 09.30-10.00 vilar, 30-60 min.
Äter lunch.
Leker/aktivitet.
Ca 13.30-14.00 vilar 60-90 min.
Äter mellanmål, gröt.
Leker, är med mig när jag/Daniel lagar kvällsmat osv.
Ca 17.30 äter kvällsmat.
Ca 18.30 pjyamas, välling, gos, och godnattsaga.
Somnar för natten mellan ca 19.00-19.30
Alva sover i nio av tio fall hela nätter, mellan ca 11-12 timmar per natt. Ofta vaknar hon ca kl 05 eller 06, och får då en flaska ersättning och en ny blöja. Hon somnar oftast om igen, och sover då en stund till, fram till ca kl 07 eller 07.20. Vissa nätter sover hon oroligare än vanligt osv, men rent generellt verkar hon vara en trygg liten sovare.

Hon sover i egen säng, och i eget rum. Hon vill oftast sova på mage, men hon har andningslarm och babymonitor. Under dagarna sover hon bäst i sin egen säng, då hon inte trivs i sin vagn. Speciellt inte nu under de kallare månaderna, då hon verkar känna sig begränsad i overall och åkpåse. 30 min i vagnen funkar, men sen blir hon arg som ett bi. Längtar till våren och sommaren, så man kan vara ute mer, men utan vagnen. Typ gunga och leka i sandlåda osv.

Jag har aldrig ammat, utan Alva har ätit ersättning under hela tiden. Numera äter hon mestadels fast föda, gröt, mat, fruktpureér, smörgås, yoghurt osv. Hon äter fortfarande ersättning innan frukost, och mellan lunch, gröt och kvällsmat. Vissa dagar äter hon mer ersättning och mindre mat, och tvärt om. Hon behöver ju inte ersättningen på samma sätt längre så det är ju ingen fara om en dag äter mindre av det. Välling, ersättning och gröt är köpt, men resten av hennes mat är hemlagad. Hon gillar inte maten på burk, och vi tycker det är både godare och billigare att göra själv. Ibland har ju nöden ingen lag, och vi kanske har glömt osv, men rent generellt äter hon hemlagat.

Detta funkar för oss, och vi har verkligen gått in för att få dagar och nätter att funka. Jag vet inte om det finns något som funkar på alla barn, men detta har fungerat och fungerar fortfarande väldigt bra för Alva. Alla har vi ju rätt till att vara ledsen, arg, glad, sur, trött osv, men med en bebis är det ju svårt att veta om de är tillfreds eller ej. Men Alva är mestadels glad och verkar tillfreds. Hennes dåliga dagar, som alla kan ha ibland, beror oftast på att hon sovit dåligt under natten eller sovit för lite under dagen. Jag tycker det är skönt med en ordningsföljd; sova, äta, leka och repeat. För då vet man oftast anledningen till om Alva skulle gnälla eller bli ledsen. Det är skönt att känna, att vi känner henne så pass väl. I början trodde jag aldrig att jag någonsin skulle få känna känslan av att ”känna sitt barn”, men det känns häftigt när den känslan väl infunnit sig. Men sen när hon blir tonåring så försvinner väl den känslan igen, då man som ung vuxen inte alls vill vara förutsägbar och gå på rutiner. Haha!

Man väljer ju inte sina barn, och de väljer ju inte sina föräldrar eller målsmän. Men, när man berättar att ens barn sover bra på nätterna till exempel, då får vi ofta höra att vi haft tur, eller vilket bra barn vi har eller en förvarning om att det snart kommer att vända; vänta ni bara! Men vi har valt att inte tro på det. Det är inte tur det handlar om. Visst, vissa barn föds och är ”bra sovare” från början, men de flesta barn får man som omhändertagande LÄRA ATT SOVA. Man måste lära barnen att de är trygga i sin säng, och att det är okej att sova en stund. Att man fortfarande är kvar osv. Det är inte lätt, och det har inte varit lätt för oss heller i perioder, men sömnbrist har vi sällan lidit av. Detta handlar om hårt och dedikerat arbete för att få det att funka. Dock, tror jag att Alva är så pass inkörd på detta upplägg, så nu verkar hon inte bry sig om saker och ting rubbas. Hon kan ta det, och vet att vi har koll. Alla dagar flyter ju inte på som ett rinnande vatten, och det får man ju ta. Men det har tagit lång tid, i alla fall för mig, att acceptera och finna mig i det. Förr fick jag panik och hetsade upp mig om det inte gick utifrån planering med Alva, men nu känner jag mig mer lugn. Jag har koll, och jag är inte mer än människa jag heller.

Tänk att jag nu, kan säga att jag trivs med att vara förälder. Jag är tacksam för Alva varje dag! Men det har tagit lång tid att slutligen hamna i det som är nu. Det är kul att vara med Alva :-)

Har behov av att skriva om föräldraskapet och livet och vardagen med Alva, så har därför skapat en egen kategori för detta ändamål, som finns under kategorin ”det livet handlar om…”.

Tjingeling!

blogstats trackingpixel

Flödesskrivning, allt på en gång.

Just nu är jag föräldraledig, men vad ska jag göra sen när det är tid för Alva att börja på förskolan? Vi vill gärna vänta tills det att hon är ca 18 månader, om det är möjligt. Vill helst att hon ska vara så självständig som det är möjligt, att kunna äta och helst kunna gå och ta sig fram på egen hand. Jag har ju sedan typ studenten, -09, haft en dröm om att få bli lärare. Men nu när jag varit sysslolös under drygt ett år, eftersom att jag blev tvungen att avsluta mina studier efter ca 2/3 av graviditeten, då jag led av fruktansvärd foglossning. Så efter att ha tvingats till att pausa mina studier, vara sjukskriven efter Alvas födelse, och sedan föräldraledighet. Det har gjort att jag utvecklats, och tänkt om. Att ha varit gravid, och en del av förlossningsvården, att jag fick en depression efter förlossningen, samt att jag tycker att föräldraledigheten är ganska så understimulerande och tråkig – har gjort att jag tänker i andra banor än vad jag gjorde tidigare. Mina nya erfarenheter har gjort att jag fått nya hjärtefrågor och åsikter. Jag älskar att undervisa och vara i skolmiljön, men är det det jag vill pyssla med just nu? Njae, jag vet faktiskt inte det längre…

Jag funderar mycket, nu när jag spenderar mycket tid hemma om dagarna. Vad jobbar andra med? Varför har de valt det yrket/professionen/vägen/inriktningen osv? Vad vill jag ägna mig åt? Jag blir så inspirerad, men samtidigt pressad, när jag läser om människor som arbetar med sina hjärtefrågor och något som de verkligen brinner för. Livet är för kort för att ägna sig åt saker som man inte trivs med, men samtidigt kanske man måste ägna sig åt lite olika saker för att, kanske och förhoppningsvis, hitta det man innerligt vill pyssla med? Och vem säger att det man en gång väljer att arbeta med, att det är skrivet i sten och att där är man fast? Livet förändras, och kan ta olika vägar. Mina båda föräldrar valde att sadla om, och läsa på universitet när de hade fått fyra barn, och det gick bra. Det är beundransvärt att de fixade två högskoleexamen, samtidigt som de roddade med hus, barn, vardag, sjuka och gamla mor- och farföräldrar osv. Och de har lärt mig att det aldrig är för sent. Men, ändå, så stressar det mig att jag inte vet vad jag vill göra och ägna mig åt.

Jag har gått i tankar kring socionom eller beteendevetare, för att sedan kanske vidareutbilda mig till sexolog för att kunna hjälpa kvinnor med vestibulit. Det är en väg. Sen har jag ju fortfarande läraryrket som jag ändå dras lite till. Sen har jag gått med i en grupp för feminister, och som då leder mig in på politiken. Jag har på senare tid börjat intressera mig mer och mer för politik. Förr sa jag som många andra kan kläcka ur sig, att de inte tycker så mycket om politik eller att det inte är så viktigt. Men jag har mer och mer börjat inse att det är viktigt, och hur viktigt det faktiskt är. Allt är politik, vare sig vi vill eller inte. Politiken finns i allt vi gör, och vi är, vare sig vi vill eller inte, en del av det. Det är politiken som påverkar vår vardag, och samhället. I och med dessa argument, har jag fått upp ögonen och blivit mer politiskt intresserad och engagerad. Mestadels av kvinnorelaterade frågor, integration, och genus. Jag tänker mycket på jämställdhet eftersom jag blivit förälder. Jag tänker mycket på vården, och då t.ex. mödravård och förlossningsvård. Jag tänker mycket på uppfostran, och könsroller eftersom att jag har ett barn som jag ska göra människa av. Jag tänker mycket på främlingsfientlighet, eftersom att jag är bosatt i ett samhälle där SD är tredje största partiet. Och Donald Trump har blivit president. Behöver jag säga mer? Jag funderar mycket om vart världen är på väg, och vad jag kan göra för att väga upp och hålla tillbaka de onda krafterna… jag funderar mycket på föräldrarollen och vilka kravs som ställs på föräldrar, och mig som mamma, i dagens samhälle. Tänker mycket på normer och värderingar. Ja, tankarna är många. Jag älskar att fundera och filosofera, men jag snurrar till det, och kan inte riktigt komma fram till något.

Jag grubblar mycket över mitt liv. Jag funderar över vem/vilka jag umgås med, och hur människorna i min omgivning är. Livet har verkligen ändrats sen Alva kom till världen, men inte på ett revolutionerande och fyrverkeri-sätt, utan på ett abstrakt sätt. Jag ser inte på människor på samma sätt längre. Jag vet inte vad jag vill, och hur jag vill ha det. Jag känner mig säker i mig själv, men så fruktansvärt osäker i min roll som förälder. När jag pratar om saker som rör Alva, hör jag mig själv HELA TIDEN referera till BVC eller forskning. Fast det är mina egna simpla åsikter, tankar och funderingar. Men det känns liksom som att jag, som förstagångsförälder, inte får eller redan kan ha egna åsikter om saker och ting. Än så länge, känns det som att jag borde lita helt och fullt på människor som ”vet bättre”, de som har fler än ett barn, eller de som arbetar med barn. Vad har jag för referenser och belägg för det jag tycker? Jag är rädd för att bli ifrågasatt, och ställd mot väggen. Många andra föräldrar verkar så otroligt säkra och trygga, eller är de också osäkra på insidan? Jag är säker i mig själv, som Emma, men inte som Emma som förälder/mamma. Där är jag sårbar, och otrygg.

Jag ska erkänna en sak, jag är livrädd. Jag är livrädd för att bli en del av normen, och det som är ”vanligast” här omkring. Jag tror att jag är frustrerad över att inte veta vad jag vill göra, för att jag är rädd att bli kvar hemma i flera år. Att vänja mig vid att vara med Alva, och bara känna mig vilsen. Alla får givetvis göra som de vill, men jag vill inte det. Jag vill göra det jag vill. Jag är ganska lättpåverkad, på olika sätt. Jag blir lätt vilsen och förvirrad, och får lätt lite inspirationsångest. Jag kämpar så hårt för att nischa mig, och fortfarande vara jag. Det är lätt att bara gå tillbaka i sin utveckling när man en gång känner att man gått vidare. Det är lätt att gå tillbaka, och bli ”en tidigare version av mig själv”. Jag är rädd för att om jag inte umgås med folk som jag kan utvecklas med, är jag rädd att jag inte kommer fortsätta utvecklas och att jag kommer hållas tillbaka och inte fortsätta min resa. Jag tycker så mycket om den jag blivit, eller den jag är just nu. Jag vill fortsätta få blomma. Jag vill inte vissna och pausa. Man blir som man umgås, som man brukar säga. Jag vill inte vara en del av en föräldragrupp, t.ex. (Eller mammagrupp, som det egentligen borde heta, då grupperna till 99 % alltid består av mammor.) Jag är förälder, men jag gillar inte hur föräldrakulturen ser ut idag. Visst att jag vill att Alva ska få träffa andra barn osv, men än så länge har hon inte så mycket ut av det. De viktigaste personerna för henne just nu, är ju jag och Daniel, och de andra som står henne nära.

Det pratas mycket om vad barnet behöver, men väldigt sällan om vad föräldrarna behöver. Visst att föräldragrupp, babysång, babysim, öppna förskolan kan vara roligt för barnet, men föräldern då? Jag avskyr mer eller mindre dessa saker. Jag får ångest bara jag tänker på det. Jag kanske har mycket fördomar, och dömer hunden efter håret, men jag vill bara inte. Det känns som det ställs så mycket krav på en som förälder idag, allt man borde göra. Visst att barnet ska stimuleras och få sina behov tillfredsställda, men föräldrarna då? Det är vi som ska orka ta hand om barnen, och om jag inte får det jag behöver, hur ska jag då orka?

Jag kräver inte mycket, egentligen. Jag trivs med att vara hemma, bara jag får lufta mina vingar ibland, med att få socialisera och göra ”Emma-saker” med jämna mellanrum. Har jag dessa saker att se fram emot, så kan jag stå ut med att vara föräldraledig. Jag gillar att vara med Alva, men jag avskyr föräldraledigheten, som jag inte egentligen valt. Vår ekonomiska situation kräver att jag är den som är hemma mestadels. Jag har ju inget fast jobb, och det har Daniel. Men vi delar upp det så gott vi kan.

Åh, det är så mycket tankar som gömmer och rymmer sig i min arma hjärna. Jag behöver verkligen detta egna utrymme för tanke och reflektion, och för att lufta mina åsikter. Kanske kan jag bli mer säker i mig själv genom att faktiskt få ner mina tankar, åsikter och funderingar i skrift? Jag skiter i hur många som läser det jag skriver, jag behöver skriva för min egen skull. Sen är det trevligt om det kanske kan uppstå diskussioner och se om någon håller med mig? Jag vet att det finns många som INTE håller med mig, men jag vill hitta likasinnade. I de större städerna pratas det mer om det som jag funderar kring, men i mindre ort som jag bor i hör man mer sällan om det som jag vill prata om. Likasinnade kanske det finns, men jag har inte träffat så många hittills. Livet förändras, och det är kul att se vad de nya erfarenheterna i livet kan leda till. :-)

Detta blev ett himla långt inlägg, och kanske en aning rörigt. Men som sagt, det är skrivet för min egen skull. Jag har ingen att behaga. Detta är typ flödesskrivning, bara en massa tankar och funderingar som bara ville ut. Oorganiserat och rörigt, precis som det är i hjärnkontoret emellanåt.

 

blogstats trackingpixel

Min syn på att vara förälder

Den 10 Juni, fick jag och Daniel en dotter. Hon är nu snart 8,5 månad gammal, och lever, frodas och utvecklas hela tiden. Föräldraskapet innebär mycket kärlek och omtanke, och det band och relation vi bygger till vårat barn. Men föräldraskapet, och livet som mamma (och pappa, men jag kan bara tala för mig själv), kan vara ganska påfrestande emellanåt. Det har varit en turbulent resa sedan Alva kom till världen, och jag har aldrig känt så mycket känslor på en och samma gång under så kort tid. Jag känner att föräldraskapet satt igång en hel del tankeverksamhet hos mig. Jag grubblar otroligt mycket om dagarna, samt att jag och Daniel diskuterar en hel del också. Jag känner själv hur mycket jag förändrats de senaste året, och månaderna. Det är så svårt att sätta ord på. Jag kanske snarare ska använda mig av ordet utvecklats, istället för förändrats. För jag är den jag är, men mina prioriteringar, hjärtefrågor, tankar, åsikter, värderingar, känslor har förändrats och ökat och minskat. Jag har liksom fått tillträde till en helt ny värld. Jag har blivit tilldelad ännu en roll i livet. Jag är förälder nu. Jag är målsman. Jag är mamma. Jag har ansvar för ett liv. Nu ska jag inte bara tycka till om det som rör mig, utan även om det som rör eller kommer beröra min dotter. Jag måste, tillsammans med Daniel, föra hennes talan och försöka klura ut vad som blir bäst för henne. (Känner ingen som helst press över detta enorma uppdrag).

Alva ska ha sitt eget liv, och vi ska försöka hjälpa henne så att hon kan leva ett så bra liv som möjligt. Hon behöver saker rent praktiskt, men även rent emotionellt. Hon behöver sina behov tillgodosedda. Och sedan behöver hon hjälp att förstå hur hon i sin tur ska klara sig själv, och tillgodose sina egna behov. Utan vår hjälp. Fy fan, jag spyr på detta enorma uppdrag. Samtidigt som det känns kul och spännande. Jag försöker, med detta inlägg säga, att pressen på föräldrar idag är enorm. Jag vet egentligen inte om någon annan satt så mycket press på varken mig eller Daniel, men den kommer som ett brev på posten i alla fall. Det ger mig en så förbannad ångest. Normerna, och det som man förälder ”borde göra” känns alldeles överväldigande. Och det som stör mig mest, är att jag verkar leva i ett samhälle där mina prioriteringar inte känns lika viktiga som de prioriteringar som dominerar det småstadssamhälle jag lever i. Det jag tycker är viktigt, verkar inte så många andra bry sig om eller fundera över. Och de kanske känner likadant gällande mig. Det är ju ett givande och tagande hela tiden. Ingen har rätt, och ingen har fel. Men eftersom att normen ser ut som den gör, så blir jag i minoritet. (Och där satte jag på mig offerkoftan). Och det är inte så lätt att hitta likasinnade, för man känner sig ganska sårbar.
Föräldraskapet har inneburit en enormt stor händelse i mitt liv, på så många sätt. Men jag har inte känt att jag har behov av att diskutera bebisar och det som rör dem, utan mer föräldraskapet och alla dessa åtaganden. Hur man ser på att ha fått en till roll i livet, som förälder, och hur det är att ha fått barn. För jag ser livet i olika roller. Jag är Emma, jag är förälder/mamma, jag är kvinna, jag är människa, jag är medborgare, jag är syster, jag är dotter, jag är undersköterska, jag är studerande, jag är vän, jag är partner/livskamrat osv. Man har många relationer i livet, och det gör att livet, enligt mig, består av olika roller som man tar fram i olika situationer. Beroende på vem jag är med, vad jag pratar om, vad jag gör osv, så handlar och pratar jag utifrån den rollen som jag är just då. När jag jobbar, så är jag undersköterska i första hand, och de andra rollerna får komma i andra hand. Men på rasten när jag äter lunch, då är jag kanske mer Emma och pratar utifrån mig själv. När jag är med Daniel, så är jag livskamrat. När jag är med Alva, så är jag förälder. Jag kan liksom inte involvera alla roller hela tiden, för då skulle jag slå knut på mig själv. Jag orkar inte ha fullt fokus på alla roller i alla situationer, för då kan jag inte vara engagerad och närvarande. Jag är ju alla roller hela tiden, mer eller mindre, och det är ju finns ju få roller som man kan avsäga sig. Oavsett om man har bra kontakt med sina föräldrar, så kommer man ju alltid vara deras barn, och därav dotter eller son. Jag är ju alltid Alvas mamma, men jag kan inte tänka på henne hela tiden. När hon är med Daniel, så är hon hans huvudsakliga ansvar, och inte mitt – just där och då. När Alva kommer gå på förskola, så måste jag lägga ansvaret i pedagogernas händer och lita på dem. När jag umgås med mina vänner, vill jag inte heller vara mamma, utan då vill jag bara vara Emma.

Ingen skulle orka jobba 24-7, så då förstår jag inte hur man orkar vara förälder och mamma/pappa jämt? Jag skulle aldrig orka vara Alvas förälder, och mamma, om jag inte fick utrymme för att bara vara mig själv. Bara för att jag valt att skaffa barn, betyder ju inte det att jag vill att mitt eget, EMMAS LIV, ska vissna och dö ut för det. Jag tänker inte pausa mitt egna liv, bara för att Alva kommit till världen. Dock, har jag fått ändra fokus, och just nu är det mest fokus på Alva, men jag försöker underhålla mitt eget liv och mina egna intressen vid sidan om det. Så just nu är det kanske 70 % Alva, och 30 % på mig själv. Men ju äldre Alva blir, och desto mer självständig hon blir, desto mer kommer jag ägna åt mig själv. Alva kommer ju alltid att vara enormt viktig för mig, men hon ska ju ha sitt eget liv och skapa sig sin egen framtid. Och jag och Daniel kommer finnas där för henne som stöd, men grovjobbet måste hon ju göra själv. Jag hör så många mor- och farföräldrar som hör till ungefär samma generationer som mina föräldrar, och många av dem har inte längre något eget liv kvar – utan många av dem lever för sina barn och barnbarn, och har helt glömt bort sig själva. Och det tror jag är direkt ohälsosamt för den egna individen.

Om man frågar folk; vem som är den viktigaste personen i deras liv?, får man ofta svaret att det är deras barn, eller någon annan familjemedlem, kanske en förälder. Men det är sällan någon som svarar att det är en själv. Om man inte är huvudpersonen och har huvudrollen i sitt eget liv, vad är då livet värt? Klart att andra människor kan vara viktiga, så som t.ex. sina barn. Men, enligt mig, kan de aldrig vara viktigast. Nu gäller det, för er som läser, att ni kan ha minst två tankar i huvudet samtidigt. Klart att jag inte kan välja mellan t.ex. Alva eller mig själv. Utan jag vill ha båda två, och jag kan inte säga vad som är viktigast. Jag älskar Alva, och jag älskar mig själv. Så jag tänker inte ens förklara vad, och hur mycket mitt barn betyder för mig. Detta går inte att generalisera.

Efter förlossningen, och graviditet var jag ett vrak på många sätt. Trasig i kropp och själ. Så mitt huvudfokus var mig själv, de första typ 3 månaderna av Alvas liv. Och det har jag inte det minsta dåligt samvete för. Alva hade sin pappa. Jag var med Alva och Daniel, rent fysiskt, men ren emotionellt och mentalt, så var jag i mig själv. Jag behövde det, just där och då. Och det är något jag är er evigt tacksam, Alva och Daniel. Så, under sommaren 2016, så var det 70 % jag och 30 % Alva. Nu mår jag bättre, och därför kan Alva ha ett större fokus hos mig. Men jag ger fortfarande mig själv det jag själv behöver. Jag tränar regelbundet, och har fokuserat mycket på att komma tillbaka rent fysiskt från graviditet och förlossning. Jag försöker äta bra, och ge mig själv energi till att orka vara med Alva och hänga med i hennes tempo. Jag ska, om ett par veckor, börja jobba lite extra som undersköterska, för att variera med att vara föräldraledig och hänga med bebis hela dagarna. Jag har gått med i en feministisk grupp, där vi startat en studiecirkel, och vi träffas en gång i veckan. Och där och då, kan jag verkligen vara mig själv. Jag har tackvare gruppen, fått möjligheten att träffa ett gäng fina individer, som är helt okända för mig sedan tidigare. Nya härliga relationer! Så livet börjar ta sig igen. Jag är tillbaka. Ska bli spännande att se hur allt utvecklar sig :-)

Men allt detta hade aldrig varit möjligt, om inte jag och Daniel, till stor del, delat synen på föräldraskap och barn. Vi har alltid sagt att vi inte har speciellt mycket gemensamt, att vi är varandras totala motsatser. Men nu känns det som att vi har mer gemensamt än någonsin. Visst att vi har Alva gemensamt, men ett barn kan många sätta till världen. Men en sund relation, där man hjälps åt, och där båda anses vara lika viktiga, det är inte lika lätt eller självklart. Vi pratar och bollar tankar och funderingar hela tiden. Vi försöker hjälpa varandra, så gott det bara går. Vi försöker se oss, familjen, som ett team. Alla behövs. Trots att jag är föräldraledig och Daniel jobbar, så är vi noga med självförverkligande. Daniel fokuserar just nu på sin karriär, och jag på mig själv. Och så ser det ut just nu, men inget av det är möjligt om vi inte hjälps åt och kommunicerar.

Jag kommer nog att underhålla denna blogg också, men för att separera vestibulitbloggen från mina privata tankar. Båda känns viktiga, därför kommer jag nog uppdatera båda bloggarna. Fy fan vad jag saknat att skriva såhär. Känner mig pånyttfödd.

Jag är tillbaka

blogstats trackingpixel

En ny blogg

Jag har skapat en till blogg, som ni hittar här. I den nya bloggen kommer jag till största del att fokusera på vestibulit, och skriva ner mina tankar och funderingar rörande problem i underlivet. Om intresset finns, så är ni varmt välkomna till den nya sidan för vidare läsning :) Vet inte om jag ska ha driva två bloggar parallellt, eller om jag ska lägga mest fokus på att skriva om vestibulit och allt som rör den delen av mitt liv. Får se, det visar sig.

Tjingeling så länge!

blogstats trackingpixel

It can only gett better…

Jag lever. Det verkar som att det värsta har lagt sig. Ångesten har släppt en aning. Det inneboende kaoset höll på att driva mig till vansinne under föregående helg. Men i måndags fattade jag ett beslut, vilket hjälpte mig och mitt kaos. Stundvis kommer bara allt över mig, och det känslomässiga trycket sätter sig i bröstet. Men det är hanterbart. Motionen hjälper väldigt mycket, och en längre promenad då och då gör att jag kan andas igen. Jag har under de senaste veckorna inte motionerat så mycket, vilket med stor sannolikhet, bara gjort allt värre. Har dock inte haft någon lust att stänga in mig på ett gym. Har liksom inte orkat med en prestation av något slag, därför har promenader ute i friska luften fungerat bäst. Endorfinerna gör väldigt gott för mitt huvud och min själ.

Jag mår i alla fall bättre. Var även på besök hos kuratorn på VC idag och vi bokade inte någon mer tid tills vidare, då jag känner att situationen är hanterbar på egen hand. Men jag lovade även att höra av mig, om jag skulle behöva mer hjälp och stöd. Men jag tänker ge hjärtat och hjärnan den tid som behövs för återhämtning och läkning. Tidigare idag, diskuterade jag och kuratorn, det faktum att vi människor ofta har en förmåga att trycka ner oss själva. Finns ingen vi är så elaka mot, som mot oss själva! Det är så hemskt vad vår personlighet, utseende, kropp, val, handlingar m.m får utstå under livets gång. Vi måste bli snällare mot den egna individen, ge oss själva den kärlek och respekt vi själva förtjänar!

Till mig själv: Tack älskade kropp för att du hjälper mig att klara av en långpromenad, likväl som alla de saker i min vardag, som jag ofta tar för givet! Tack för att du är du och att jag fått just dig som min kropp! Tack för de vettiga beslut du tar och att du hjälper dig själv i rätt riktning. Jag älskar er kroppen & knoppen, även fast vi inte alltid kommer överens. Men vi kan alltid lösa allt som händer och sker, bara vi gör det tillsammans och som ett team! Heja mig själv, oss och TEAM EMMA!

 

 

blogstats trackingpixel

Avslutat och definitivt

Nu är det klart. Jag har officiellt hoppat av ämneslärarprogrammet. Pratade med studievägledaren förut och nu är det bara CSN som ska handlägga mitt beslut. Fy fan vad det känns. Hur kan något som känns så rätt, samtidigt kännas så fruktansvärt fel? Det är mycket svart just nu, mycket dystert. Har aldrig känt en sådan orkeslöshet. Det är så väldigt svårt att beskriva och sätta ord på det jag känner. Ångesten visar sig genom fysiska symptom, då magen knyter ihop sig och någon håller en hand över mitt bröst. Men jag orkar inte bry mig.

Känner mig förvirrad och osäker. Vad händer med mig? Vad ska jag göra nu? Hur länge ska jag känns såhär? Hur känner jag? Varför känner jag?

Det är en process, en fas i livet. Jag vet det. Och det blir bättre, det vet jag också. Jag vet bara inte vad som kommer bli bättre..? Jag vill ha ett avslut, en ny början. Jag vill lära känna en ny sida av mig själv. Jag vill skapa nya trygga rutiner. Jag får en känsla av trots. Att jag vill trotsa mig själv, mina principer, normer, åsikter, tankar och funderingar.

Får dåligt samvete för att det var längesedan jag tränade. Får dåligt samvete gentemot min kropp. Får dåligt samvete för att jag fallit ur mina rutiner rörande maten. Jag vet varken ut eller in rörande något. Jag söker efter svar som passar mig. Hoppet lever inom mig att jag ska hitta mitt mat- och tränings-jag. Jag har nog länge varit förvirrad och osäker på många plan. Med diffusa och suddiga mål har jag tappat bort mig själv.

Blä, blä, blä. Ge mig orken och kraften tillbaka. Tala om för mig hur jag ska hantera detta. Detta något, det som ger mig ångest.

Jag har krav på mig själv. Att jag måste vara förståndig, nyttig, hälsosam, klok, mogen. Att jag vid det här laget borde ha gott om självkännedom och jag borde ha båda fötterna på marken. Jag har lätt för att strö kloka ord och bildande lärdomar runt i kring mig, men varför är det så lätt att säga till andra? Varför kan jag inte prata lika förståndigt till mig själv?

Fan vad det här ska vara svårt. Jag orkar inte med denna inre konversation. Jag vill bara att det ska vara tyst och fridfullt. Jag vill att någon ska formatera om mig.

blogstats trackingpixel

Hur fan kunde det bli såhär?

Jag mår illa av att vara hemma i det hus vi nu bor i. Under ca 16 månader har detta hus fungerat som mitt hem och arbetsplats. Eller fungerat, är kanske fel ordval, då det har tillslut har blivit såhär – pga att den inte har fungerat. Dagarna har ofta sett likadana ut, mer eller mindre. Jag har gått i samma kläder hela tiden, oavsett om jag gjort ett försök till att plugga eller bara slappat. Jag kan räkna de gånger jag sminkat under det senaste året, med hjälp av mina tio fingrar. Hjärnan har blivit bekväm och lat. Den märker ingen skillnad på dagarna och dygnets alla timmar. Jag kan inte med ord beskriva, hur fruktansvärt glad jag är över den kommande flytten till Norrköping! Hade jag inte haft det att se fram emot, så vet jag inte hur det skulle gått.

Det är svårt att beskriva, men när jag tänker tillbaka på det år som gått, så är det inte mycket jag minns. Jag har aldrig känt mig så ensam och isolerad som jag känner mig nu. Min utbildning har gjort att jag fått möjlighet att utvecklas, men denna studieform har även hämmat mitt liv. Det är inte fören nu det slår mig hur allt har varit den senaste tiden. Vet inte vad jag ska säga om det, men det är så fruktansvärt överväldigande och det är som att få en käftsmäll av verkligheten. Det var igår som jag för första gången på länge såg allt klart. Jag har bara levt vidare, följt planeringen, men utan någon som helst glädje eller motivation. Det är så mycket som bara fallit bort. Jag tror att jag på något sätt befinner mig i ett chocktillstånd. Jag är i chock över det jag precis upptäckt. Jag är i chock och frågar mig själv gång på gång – vad håller jag på med?

Jag är orolig och har ångest. Det är sjukt, då jag inte känner mig orienterad i mina tankar och känslor. Detta känns så sjukt så att det till och med känns normalt. Fy fan, jag vill bara bort härifrån. Jag vill börja om. Jag får panik av att vara här. Hur fan kunde det bli såhär?

blogstats trackingpixel

Så det kan bli ibland

Tårarna har runnit nästan hela förmiddagen. Det började hos kuratorn och har sedan dess drabbats av gråtattacker till och från. Jag mår inte bra, det har jag fått klart för mig. Har dock vetat det ett tag, men inte velat inse det faktum att ångesten mer eller mindre tagit över min kropp. Jag berättade om mina problem i samma andetag som jag beskrev vad jag saknade och därmed vad jag egentligen behöver för att må bra. Dessa (snart) tre gångna terminer har inneburit en övermäktig förändring i mitt liv. Mycket har förändrats på så många olika plan. Det har blivit övermäkigt för mig att hantera, det är nu övermäktigt för mig att hantera. Men dagens besök hos kuratorn gjorde väldigt mycket, då jag inom loppet av 60 minuter faktiskt lyckades konstatera och analysera min situation. Sannolikheten är stor att jag snart kommer att ta ett studieuppehåll, för att bereda väg för återhämtning och omstart. Eftersom att jag och Daniel snart ska flytta till Norrköping, så vill jag gärna undersöka möjligheterna rörande lärarutbildningen på Linköpings Universitet och om det finns möjlighet till förflyttning av något slag. Jag fixar helt enkelt inte att läsa på distans, det är inte en studieform som passar mig. Jag ser det ur mitt perspektiv och vad som passar mig bäst, och distansformen är inte min studieform. Jag behöver och vill ha människor runt om kring mig samt få utlopp för mitt behov av diskussion och samtal. Jag lär mig bättre då. Det är inte mig det är fel på, det är studieformen. Jag väntar på att klockan ska slå 13.00 så att jag kan få möjlighet att diskutera mina framtida möjligheter med någon som vet och kan ge mig svar. Och baserat på svaren och möjligheterna får jag sedan ta ett beslut rörande min framtid.

Jag känner mig matt och helt slut. Det känns som att jag fått många slag i ansiktet idag, slag som fått mig att se verkligheten och som gett mig perspektiv. Som att ett ton sten lyfts bort från mina axlar, samtidigt som jag insett hur nära botten jag faktiskt är. Många tankar cirkulerar i hjärnkontoret och det är som en karusell. Men jag vet vad mitt mål är och vart jag vill, jag kommer bara att ta en annan väg dit än vad jag tidigare trott. Så kan det bli ibland, men det betyder inte att jag misslyckas utan att jag faktiskt har viljan att faktiskt lyckas.

blogstats trackingpixel

Det är okej att söka efter hjälp

När man är en vilsen själ, så har man en tendens att leva i ett oändigt sökande. Och så känner jag mig lite just nu. Jag tycker synd om mig själv för att jag alltid söker, stackars mig som vilsen är. Men det är samtidigt okej att söka efter hjälp. En människa är inte alltid starkast ensam. Men det kan bli jobbigt, då själen är vilsen och inte vet vart den egentligen hör hemma. Själen bor i mig, det är min själ. Men just nu är inte min själ ett med mig, vi är inte ett team. Vi samarbetar inte till 100 %, och det gör att jag inte känner mig komplett. Jag behöver både kropp och själ för att vara stark och för att ta mig i genom livet! Och ju längre tiden går, desto längre blir avståndet mellan själen och kroppen. Men fy fan vad det är jobbigt då man inte riktigt kan sätta ord på vad det är som orsakar detta tomrum och att jag känner mig så vilsen. Imorgon ska jag dock till en kurator för att på något sätt försöka att ta reda på det… Det är min resa, men jag behöver stöttning och vägledning. Jag behöver någon som kan hjälpa mig att nysta och bena ut tankarna, så att jag kan få lite klarhet i det som sker.

Det är inte första gången jag söker efter hjälp, men varje gång känns det nytt och lite skrämmande. Vad kommer jag att upptäcka? Jag minns så väl en dag, eller den dagen då jag upptäckte att jag led av tvångstankar. Det var skrämmande, men samtidigt nyttigt. Att jag där och då insåg mitt sökande efter kontroll. Min kurator Camilla ritade upp en bild på en white-board-tavla som beskrev scenariot inom mig. Bilden föreställde en ö, där tvånget tagit kontrollen över ön och att jag var ön. Jag var kontrollerad av tvånget, men Camilla övertygade mig om att hon skulle hjälpa mig att ta tillbaka kontrollen och vinna kampen mot tvånget. Sex månader senare ritade hon återigen upp en ö, och då kunde jag se att jag vunnit tillbaka kontrollen över mig själv! Jäkligt häftigt.

Jag har gått i samtalsterapi ett par-tre gånger i mitt liv och det har varit otroligt lärorikt, då jag fått kunskap samt verktyg som jag använder mig av än i dag. Jag tror att det är viktigt att samtalsterapi blir förknippat med något positivt, som med en själslig resa och lärdom. Och jag tycker det är otroligt viktigt att man i samtalsterapin reder ut hur det är just nu och sedan vad målet med samtalen är. Visst kan man ibland, bara vara i behov av att lätta lite på trycket och få kasta bort de stenar som tynger hjärtat och själen. Men ofta ligger det så mycket mer bakom och som bosatt sig i skymundan. Det är viktigt att ta fram det i ljuset, trots att det kan vara väldigt kämpigt.

Jag försöker att se livet som en resa med en massa lärdomar, och det är en häftig känsla att faktiskt lära känna sig själv på djupet. Dock kan det nog för många vara otroligt skrämmande att möta sig själv, vilket är okej, men i slutändan kommer man ur mötet som en mycket starkare person. Vi människor strävar ofta efter att lära känna andra människor och individer, ”man älskar att träffa nya människor”, men varför satsar vi inte lika mycket på att lära känna oss själva? Om det finns människor som vi inte tycker om, så kan vi alltid välja bort dem, men hur gör man om man inte tycker om sig själv? Om man inte tycker om den personen man lever HELA SITT LIV TILLSAMMANS MED? Den personen man alltid umgås med och som man alltid ser i alla speglar? Om jag ska vara ärlig, så har intresset för andra människor svalnat mer och mer, och jag har istället börjat fokusera på mig själv. För i slutändan är det me, myself and I. Jag fascineras mer av mig själv än av andra, dock kan det ju vara trevligt att få umgås och samtala med andra människor för omväxlings skull, men jag är inte längre lika rädd för att umgås med mig själv.

Våga lära känna dig själv, det kommer garanterat bli det mest intressanta och givande mötet någonsin! Och ett möte du aldrig kommer att ångra :-)

IMG_1650

…jisses vad jag längtar till vintern är här :-(

blogstats trackingpixel

Döden och livet, livet och döden

Här sitter jag med magen full med frukost och hjärnan fylld med tankar och funderingar. Jag tittar ut genom fönstret och längtar bort härifrån. Jag vill flytta nu, nu, nu! Fan, att det ska dröja drygt åtta veckor tills det att vi får nycklarna. Men den som väntar på något gott… väntar alltid för länge eller hur? Men väntan är ju å andra sidan en del av upplevelsen, då man förbereder sig mentalt, planerar och fantiserar. Visserligen så är det inte så pjåkigt att bo här i Odensbacken heller, det är ganska fint här ute på landet, men varken jag eller Daniel har någonsin känt oss hemma här – i det här huset. Det är alldeles för stort för oss och vi har nog, ända sedan dagen vi flyttade in, känt att här ska vi inte stanna. Därför har hela vårt hem präglats av något mellanting och något ofärdigt. Det är två år sedan vi flyttade hit, och övervåningen ekar fortfarande tom på möbler och inredning. Visst, har vi haft en del idéer och tankar om hur vi vill ha det, men varken jag eller Daniel är faktiskt inte speciellt intresserade av inredning utan vi prioriterar andra saker här i livet. Vi brukar båda säga att bristen på intresse för inredning, är en av de få saker vi har gemensamt. Haha.

Vet dock inte om vi kommer bli några inredningsfreak när vi flyttar till lägenhet heller, men lägenheten och det kommande livet i Norrköping känns ändå mer som oss. Vi vill i alla fall att det ska kännas hemtrevligt och som att vi bor där och inte herr Ingvar Kamprad. Dock kan jag inte få vissa tankar ur huvudet. Som döden för att ta ett exempel. Jag sa till Daniel här om dagen ”Det är ju fan om jag skulle råka ut för något riktigt hemskt eller dö innan det att vi hinner flytta till Norrköping.” Jag är inte rädd för att dö, utan jag är bara rädd att dö för tidigt. Ingen vet när man ska dö, det enda vi vet är att vi ska göra det. Är det inte helt sjukt – att det enda vi vet med säkerhet här i livet, är att vi ska dö?! Helt sjukt egentligen. Vet inte hur det kommer sig att jag börjat fundera mycket kring döden på det sättet. Döden är ju ingenting farligt egentligen, det kan ju liksom inte bli värre än att vi dör. Död kan både vara en katastrof och en lättnad. Döden kan vara besvikelse eller så kan det vara befrielse. Jag vet inte om det kanske är så att jag under hela mitt liv puttat bort tankar som rör döden? Att tänka och prata om döden är något som är tabu och skamfyllt. För inte ska man väl tänka på döden när det finns så mycket roligare saker att tänka på? Life is what happens to you while you’re busy thinking about death? Vi är inte så bra på att prata om död i samhället, men vi är väldigt flitiga med att prata om att leva livet. Dock kan uttrycket ”leva livet” innebära olika saker för alla människor, men oftast så hör man uttrycket i samma mening som sprit, festa, knulla runt etc. Det är inte min livsfilosofi. Vad är liksom meningen med livet om allt ändå kommer sluta med döden? När vi dör spelar ju ingenting någon roll? Alla som är levande lever livet, för lever vi inte livet så betyder det ju att vi är döda!?

Jag känner mig att jag lider av livsstress – stressad över livet. Samtidigt som att jag inte vet när det ska ta slut? Fan, ibland önskar jag att jag visste, samtidigt som jag inte önskar det. Jag tror att det inte är många som skulle vilja veta när de ska dö, men det är nog lika många som skulle fejka och låtsas hålla för öronen under tiden som någon berättade. Fan, det är riktigt intressant det här med döden och tankarna kring det! Det känns väldigt befriande att tänka och nu skriva om döden, dock får jag alltid en dålig känsla av att prata och skriva om det i allmänhet, för lite o/undermedvetet får jag för mig att risken för att dö är större då man pratar eller just pratat om det. Karma liksom. Eller ironi. Men det kommer ju alltid finnas mer saker man vill göra med och i livet? Egentligen tar det aldrig slut, och när är man egentligen nöjd? Kommer mitt liv någonsin kännas komplett och hundra procent klart?

Jag vill leva mitt liv, jag lever mitt liv, men jag orkar samtidigt inte ”oroa” mig för att det ska ta slut när som helst. När det tar slut så gör det, inget kan kan göra något åt, men fan jag vill ändå kunna påverka lite grann i alla fall. Självmord är ganska så vanligt, men hur känner en person som inte vill leva längre? Vill man inte leva längre för att man inte vill leva alls eller för att man inte orkar med den ångest man känner över att livet ska fortsätta? Vad är det för farligt med att vilja dö egentligen? Varför kan inte människor få bestämma själva när vi ska dö och inte? Förut har jag tyckt att självmord är en fruktansvärd egoistisk handling, men varför skulle det vara det egentligen? Lever vi får vår egen skull eller lever vi för andras skull? När man säger att man vill leva så är det bra, men när man säger att man vill dö så är det fel? Den enda skillnaden är väl att du kan dö när du lever, men du kan inte leva när du är död. En gång död och kommer aldrig mer tillbaka sedan. Att döden är något definitivt och slutgiltigt. Det är det som jag hatar mest med döden, att det blir ett så starkt ALDRIG. Aldrig, aldrig, aldrig mer. Sen kan man ju dra det längre och fundera över vad som faktiskt sker efter att vi dött? Finns det ett liv efter det här livet? Straffar man människor som vill ta sitt liv och andras liv, för att ingen egentligen ska få rätten och möjligheten att bestämma över livet och döden? Att livet och döden ska lämnas åt slumpen, men ingen ska få bestämma över det.

Jag skulle kunna skriva miljoner sidor klottrade med tankar om döden, livet också givetvis. Men vi vet inte så mycket om något av det så vad finns det för mening med det? Jag tycker i alla fall att vi måste bli bättre på att prata om döden i detta samhälle. Jag tror att det inte är bara jag som tänker på döden, det gör väl alla någon gång? Eftersom att motsatsen till livet är döden och tvärt om. Är det så hemskt att prata om döden för att vi egentligen vet så lite om den? Kanske ska kika på Bergmans film ”Det sjunde inseglet” där det är stort fokus på döden. Jag kanske är nya Bergman fast Karlsson? Och ny fick jag hybris. Vet dock att min pappa kommer att bli glad över detta inlägg, då jag faktiskt nämnt hans älskade Bergman. Har aldrig riktigt gillat Bergman, har alltid sett honom som flummig, men vad är inte detta inlägg då? Flummigt om något. Men det är mina tankar som jag tänker.

Så – vad tycker ni om döden? Är det något ni tänker på eller pratar om?

 

blogstats trackingpixel

Här har ni mig – igen!

Hej och hemskt mycket hej! Jag lever och frodas samt hankar mig fram i livet bäst jag kan. Sitter just nu hos frisören och väntar på min kära faster ska bli fin (se finare) i håret, jag agerar nämligen ledsagare och färdtjänst dagen till ära. När man hör och iakttar en frisörsalong så kan man tydligt se ett tydligt samband mellan en frisör och en psykolog. Bara det att frisören fixar ditt hår samtidigt som hen lyssnar och säger ”mhmm” med jämna mellanrum. Frisörerna (stackarna) får nog lyssna på mycket eländigt tjatter dagarna i ända. Jisses vad information den yrkeskategorin måste sitta på, eller så går kanske mycket in genom ena och ut via det andra örat? Vem kan klandra dem?

Annars rullar livet på i vanlig ordning men med några förändringar i sikte. En flytt från ett län till ett annat, från hus till en helt nyrenoverad lägenhet, från 250 till 85 kvadratmeter, från landet till stan. Ska bli så sjukt spännande! Kan knappt bärga mig, men den som väntar på något gott… väntar fan alltid för länge. Tycker det ska bli kul med förändring och en nytändning i livet :-)

Dock märker jag att kroppen börjar ta stryk av min vardag som student, både mentalt och fysiskt. Måste se över mina rutiner och se vad jag kan förbättra för att få mer kvalitet under min utbildning. Har bl.a. börjat skriva dagliga to-do-listor som hittills har funkat ganska bra, så får vässa hjärnan för att hitta fler saker som kan ha positiv inverkan på livet.

Nu ska jag läsa skvallerblaskor och lyssna vidare på tjattret som fyller salongen…

20141008-132246-48166968.jpg

blogstats trackingpixel

Efterläntat

Vaknade idag upp lite stel och mör i kroppen, efter att jag igår äntligen kunde köra ett efterlängtat styrkepass på gymmet. Åh som jag saknat det! Dock kände huvudet lite motvilja när jag gick ut genom jobbets dörr ut mot bilen… MEN jag tog mig dit, bytte om och körde sedan en provomgång av träningsupplägget som finns i Olga Rönnbergs nya bok om styrketräning för kvinnor :-) det gick bra, förutom att jag råkade vrida handleden på ett konstigt sätt under bicepcurl med skivstången :-( så idag har jag lite ont.

Men upplägget känns bra, dock ska jag erkänna att jag varit bra skeptisk till detta upplägg – fram tills igår. Upplägget är annorlunda än mitt eget, och fokuserar till en början inte så mycket på att dela upp dagarna och passen i kroppsdelar. Utan det första upplägget är ett pass för hela kroppen samtidigt, och väldigt basic. Men efter min skepsis, så försökte jag med start från gårdagen tänka som följande; varför ska jag ifrågasätta en erfaren människa med expertis? Jag måste ge upplägget en chans, och troligtvis är hennes upplägg bättre samt effektivare än mitt eget :-) förstår inte mig på mig själv, men jag har ofta svårt att ge mig hän till vad någon annan säger och ett nytt upplägg. Har aldrig fullföljt ett upplägg, men denna gång ska bli den första!

6 månader ska jag hålla mig till samma upplägg, måste sätta upp delmål för att minska risken för att inte fullfölja…

Roligt är det i alla fall att få träna igen, det tycker både kropp & knopp

20140905-144553-53153106.jpg

20140905-144554-53154326.jpg

blogstats trackingpixel

Här var det spänt…

Aj fan mina axlar och nacke! Jag kan riktigt känna hur stel jag är i musklerna kring axlar och nacke. Att börja plugga och sitta mycket vid datorn + minus två veckors styrketräning = ingen bra kombination alls! Måste nog söka mig till kiropraktorn samt köra i gång med styrketräningen igen. Kroppen borde vara redo nu. Usch det är inte roligt när balansen i träningen rubbas. Huvudet och kroppen tycker inte om det.

Åh träningen, som jag längtar efter dig. Flås, svett, glädje, viljestyrka, självförtroende, självkänsla, mod, kroppsliga utmaningar, mentala utmaningar, samspel, balans, kropp och sinne, lycka, mål, endorfiner, kunskap, välmående, hälsa, välbefinnande, minskad stress – och massa mer ❤️

20140902-212032-76832849.jpg

20140902-212032-76832587.jpg

blogstats trackingpixel

The Sims-metoden

The Sims är inte bara ett spel utan också ett sätt att faktiskt se på livets alla olika behov. Jag har lite omedvetet analyserat mina diverse behov här i livet, enligt The Sims-metoden, och det är inte fören nu för att tag sedan som jag kom på mig själv och denna förtjusning! I spelet The Sims, så har karaktärerna man skapat olika slags behov som beskrivs av olika symboler och en färgad linje efter varje behov. Den färgade linjen varierar mellan grön och röd. Grönt = bra/tillfredsställd och Röd = dåligt/otillfredsställd. Och det är så jag ser på mitt liv och mina olika slags behov. Ritade idag upp en demonstrativ bild för att förklara och ge mig själv en bättre bild av VILKA BEHOV JAG FAKTISKT HAR – baserat på mina intressen och vad som för mig är viktigt här mitt liv.

IMG_2664

Fint va? Det känns bra att ha gjort en sammanställning baserat på hur mitt liv och mina behov ser ut just nu, jag får lägga till och ta bort behov utmed livets väg, men detta känns som en bild som stämmer med verkligheten :-) Tycker att varje människa egentligen borde göra en liknande sammanställning för sin egen skull. Hur gärna vi än vill det, så är vi inte som alla andra, vi kan bara vara oss själva och vi måste även utgå ifrån oss själva när det kommer till våra behov, intressen osv. Jag tycker själv att det är skitsvårt att inte jämföra mig själv med hur andra har det, hur andra väljer att göra, tycka, tänka, träna, äta, knulla, må, känna, älska, hata, etc! Men jag försöker att arbeta med det varje dag, och ovanstående teckning är ett bevis på att det går framåt för MIG i alla fall. Ovanstående bild är en symbol för mitt liv, mitt alldeles eget liv – med mina alldeles egna behov, som behöver tillfredsställas på mina alldeles egna, finurliga sätt! När självutveckling är som bäst, gott folk.

Så hur står det till med mina behov just nu då?

KOST/MAT: Som alla vet, så älskar jag mat. Just nu känns det faktiskt ganska så bra när det kommer till den här punkten, jag känner att jag har koll på vad jag behöver för att må bra. Är i full färd med att minska ner på mejeriprodukter, för att min maghälsa ska förbättras och förnya mitt mat-tänk och tänka outside the box. Det är lite klurigt, men roligt och lärorikt!

TRÄNING/MOTION: Ja, eftersom att jag har varit sjuk och kroppen inte känns helt redo än, så tänker jag fortsätta med promenader och eventuellt lite raskare tempo. Vill fan inte bli sjuk igen, så jag skyndar långsamt. Det känns viktigast att tänka så när jag har varit lite ”små-sjuk” och att det har gått upp och ner, liksom inte brutit ut helt. Längtar efter att må helt bra, och få sätta igång med träningsschemat från Olga Rönnbergs bok om styrketräning.

SKOLA: Jag känner att jag har läget under kontroll och jag börjar greppa kursen och allt vad den innehåller. Går hyfsat bra att plugga, dock mest på hemmaplanen eftersom att det är mest att läsa. Har även stöd av den bästa gruppen, som vanligt! Vi är ett team och kämpar tillsammans 😀

EKONOMI: Här känns det också som att jag (och Daniel) har koll. Fick bra med pengar denna månad, och jag har faktiskt unnat mig att köpa ganska mycket nya kläder och sånt som jag behöver. Brukar mest lägga pengarna på mat, så det känns kul att få shoppa lite. Daniel och jag har även fortsatt med en bra rutin gällande betalning av räkningar, vi sitter ned tillsammans och betalar, samt skriver sammanställning över alla utgifter och inkomster. Känns bra att ha koll på ekonomin! Har även tack vare Blondinbellas blogg hittat ett bra sätt att räkna ut hur Daniel och jag, som har väldigt ojämna inkomster, ska fördela utgifterna rent procentuellt. Så tack för det Isabella!

SOCIALT: Ja, jag har på senare tid blivit mer av en ensamvarg och trivs bra i mitt eget sällskap. Börjar dock sakna kvalitetstid med vänner och familj… Ska nu under kommande termin försöka att jobba lite extra, så det gör ju att det blir lite mer av det sociala, än att bara vara hemma och plugga ensam.

DANIEL: Daniel och jag har det bra tycker jag, eller det känns i alla fall balanserat och som att vi har fått en bättre och stabilare kommunikation. Min bästa vän och lover, så det känns som en fin period just nu.

FAMILJ: Har inte hunnit träffa min familj så mycket de senaste veckorna, men fick ju kvalitetstid med pappa förra veckan och på onsdag kommer mina båda systrar hit och sover kvar 😀 Förhoppningsvis kan hela familjen ses snart för lite middag eller dylikt!

VÄNNER: Här känns det också bra, känns lugnt och fridfullt. Vi pratar med varandra när vi behöver det, och annars är det ganska tyst. Men det känns som att jag vet vart jag har mina vänner och att jag hoppas att de vet vart de har mig.

EMMA-TID: Behöver inte det just nu, men tänkte umgås med mig själv i samband med en promenad lite senare…

UTVECKLING: Utvecklas av att skriva det här inlägget och fundera över varje behov. Känner även att jag utvecklas varje dag, på något sätt och det är mycket tack vare skolan!

PERSONLIGA INTRESSEN: Jag och Daniel har bestämt oss för att skaffa hund, så jag har skickat mejl till lite olika uppfödare och privatpersoner. Det känns helt rätt på alla plan!

SÖMN/AVKOPPLING: Har inte hunnit fundera så mycket över min sömn, fick ingen sovmorgon i helgen p.g.a/tack vare Kira som jag var hundvakt åt! Uppe med tuppen båda dagarna för en promenad, men det var inget fel med det, det kan jag stå ut med. Är nog ingen person som behöver sova ut i form av en lång sovmorgon, bara jag lägger mig innan tolv och får mina 7-10 timmar sömn så är jag och kroppen nöjda. På tal om avkoppling så känner jag mig i behov lite yoga och meditation…

HÄLSA (PSYKISK/FYSIK): Ja, den psykiska hälsan känns stabil just nu, känns som att jag har mycket att tacka beslutet rörande att sluta äta p-piller för det. Mår bättre av mindre hormoner i kroppen! Känner mig inte lika nedstämd som tidigare. Rent fysiskt så är det okej där med, förutom ett förbannat eksem på fingret som svider och kliar något förbannat, har fått salva och vård för det dock. Sen är det blodbadstider (mens) så då känner jag väl inte mig på topp direkt, brukar jämföra mina nedre regioner med en kompost runt tider som denna. Pga min vestibulit så använder jag väldigt sällan tamponger och att använda sig av bindor istället gör ju sin del, samt att jag ofta får diárre under mens – ja ni kan ju tänka er dessa två i en kombination… Tacka gudarna för dusch och våtservetter för intimt bruk! På tal om min vestibulit så är jag inne i en bra fas och jag nästan inte haft klåda/sveda/ont alls, bara någon gång men det är överkomligt.

Känns bra att ha funderat och skrivit ner svar på dessa punkter, nu har ni typ lika bra koll som jag själv har på mitt liv och diverse behov. Ni kanske fick lite mer info än nödvändigt, men det var ett nödläge och därför fick det bli så 😉

Tjingeling, Sims-vänner!

blogstats trackingpixel

En god morgon börjar med en god frukost!

Vilken bra rubrik jag fick till! Ja, som rubriken lyder, så fortsätter ofta mina ”bra” dagar om jag har börjar dagen med en bra frukostrutin. Utan stress eller att gröten bränts vid eller dylikt. Perfektion!

Dagens frukost fick bli: quinoa/havregrynsgröt med krossade linfrön – toppat med skivad banan och hallon + havremjölk med vaniljsmak. Samt 1 ägg + 1 äggvita (stekta) och en kopp energi-te :-)

20140901-085841-32321278.jpg

blogstats trackingpixel

Recept chokladbollar utan mejeri och gluten

Under eftermiddagen blev jag sugen på chokladbollar, så jag gjorde slag i saken och slängde ihop en sats. Dock utan recept, så det blev lite höftning. Ni får vän testa hur och vad som passar er i smaken! 😉

Ca tio stycken
Ca 2 dl havregryn
Ca 5 msk kokosolja (jag valde en med neutral smak).
Ca 2 msk kaffe.
Ca 3 msk kokossocker
Ca 1/2 tsk vaniljsocker
Ca 2-3 msk kakao
Ca 2 msk hackade rostade hasselnötter.

Blanda samman ingredienser (har ni tillgång till matberedare, så kör smeten i den – blir nog bra!) När smeten är blandad, avsmakad och klar – så ställ in bunken i kylen ca 15-20 min så att smeten får stelna lite. Rulla sedan i riven kokos eller vad du tycker är gott.

Hoppas att det smakar!

20140831-204334-74614594.jpg

20140831-204336-74616310.jpg

blogstats trackingpixel

Grön smoothie

En fin drink att börja dagen med! Bra innehåll som gör gott för kroppen :-)

Denna fining innehåller:
Färsk spenat
Äpple
Banan
Kokosvatten
Apelsinjuice
Broccoli
Juice från citron
2 tsk ekologiskt triphalapulver

Mumsfillibabba!

20140831-085026-31826583.jpg

blogstats trackingpixel

Träningen placerad i viloläge

Jo, men som rubriken lyder – träningen har fått skjutas åt sidan ca två veckor tillbaka. Anledningen är att jag har varit sjuk till och från under en 14 dagars period… Tränar aldrig om kroppen säger nej och behöver vila. Det är väldigt farligt att träna med diverse infektioner i kroppen! Så träning + sjukdom = inte sant. Men eftersom jag trots fysik ohälsa, haft ett sug efter aktivitet av något slag – så har jag ägnat mig åt promenader i väldigt lugnt tempo. På tal om promenader; jag är hundvakt fre-sön denna vecka och bara idag har jag och Kira (hunden) traskat ca 12 km. Inte illa, inte illa!

Kroppen verkar i alla fall ha svarat bra på att ligga i viloläge, så jag hoppas på att i alla fall få börja träna lite smått i veckan som kommer. Höja pulsen lite, lite, lite och förhoppningsvis även kunna lyfta lite skrot (!). Håller tummarna och hoppas – huvudet längtar så!

Heja Emma friskt humör – skjortan hänger utanför! Heja! Heja! Heja!

20140830-215020-78620386.jpg
Fina, fina hund ❤️

blogstats trackingpixel

Energigivande trip till huvudstaden!

Här om dagen begav jag och min fader oss mot den stora huvudstaden för lite turistande och umgänge. Vi hade en mycket trevlig dag tillsammans jag och min pappa. 10 minuter efter att vi klivit av på centralens perrong, så bestämde vi oss för att gå till ett mysigt café för att fika. Och vem får jag inte lägga ögonen på då, tror ni?! Jo, JOEL FUCKING KINNAMAN FÖR I HELVETE! Jag höll på att kissa på mig av lycka. Tänk att få börja dagen med att lägga ögonen på honom?! Givetvis så har jag inget bildbevis, han såg inte ut att vilja bli störd och om sanningen ska fram – så var jag för blyg för att våga gå fram och be om att få ta ett kort tillsammans med honom… Skitsamma, pappa är mitt vittne och jag har varit TVÅ METER ifrån JOEL FUCKING KINNAMAN – och det är det enda som räknas. Efter att jag blivit star-strucked så besökte vi både moderna museet och livrustkammaren, under kungens slott. Mycket tjusigt fick vi lägga ögonen på (Joel slår Mona-Lisa med hästlängder), och det var minst sagt inspirerande att se alla verk som kreativa människor åstadkommit under årens lopp. Köpte med mig några motiv, som snart ska få pryda väggarna här hemma :-) Vi besökte även gamla stan för lunch, och avslutade dagen med lite shopping i affärerna utmed Drottninggatan.

En bra dag tillsammans med en av de bästa männen i mitt liv 😀 Vi har även bestämt att vi ska luncha en gång i månaden och göra en resa liknande denna, till en årlig tradition!

713
Den obligatoriska selfien.

718
Besök på moderna museet.

719
En mycket vacker kvinna.

721

741
Livrustkammaren, utställning Drottning Kristina vs Game of Thrones.

742
King of the throne.

blogstats trackingpixel

Vilket flyt!

Ja, denna dag har gått av bara farten. Började dagen med världens jävla godaste frukost; havregrynsgröt, toppat med hallon och banan + havremjölk med vaniljsmak + två stekta äggvitor + en kopp te! Ska fotografera nästa gång jag äter det, lovar att det är den godaste frukosten någonsin – mättande, relativt billig och enkel tillagning. Sedan frukost har jag varit på besök på vårdcentralen, betalat räkningar, besökt soptippen, lagat lunch, diskuterat politik med Daniel, pratat med mamma och planerat upp mitt skolarbete. En dag med riktigt flyt, må jag säga :-)

Älskar dagar likt denna, då det känns som att man har koll på läget och att allt flyter på utan krångel och bök. Dock har jag inte fått mycket gjort när det kommer till skolan, men det tänkte jag ta hand om nu. Tjingeling!

Snapshot_20140827Snapshot_20140827_1

blogstats trackingpixel